Jag kommer aldrig ge upp

DesktopImage
0
Cancerfondens ambassadör Pamela Andersson berättar om sin tuffa kamp och segern över hjärntumören och om kärleken till livet.

Jag är chefredaktör för livsstilsmagasinet ToppHälsa och vi skriver om hälsa och välmående, hur man får en sund kropp, träning och vilken kost som är den bästa.
Men utanför tidningsvärlden utvecklas livet inte alltid i rätt riktning. Något jag själv har fått erfara.

För fem år sedan fick jag ett grovt epilepsianfall, jag blev medvetslös, och när jag vaknade upp var det ett helt nytt liv. Ett liv utan ett eget språk.
Det visade sig att jag hade en tumör som låg i hjärnans talcentrum, och enligt läkarnas första diagnos skulle jag få svårt att prata.
När jag träffade läkarna för första gången hälsade de inte, de gick bara rakt på sak: "Du har en cancertumör i hjärnan som vi aldrig kommer att kunna operera bort".

Det kändes som en film. En sådan där film du tittar på och tänker: "Det där händer bara andra, inte mig". Jag hör mig själv fråga, som om jag själv vore med i den där filmen: "Hur lång tid har jag kvar"?
Och så svaret: "Vi vet inte".

Den natten, när jag gråtit tills det inte fanns några tårar kvar och jag satt ensam vaken i sängen, fattade jag mitt livs viktigaste beslut:
Jag tänker inte ge vika för det här! För mina två barns skull tänker jag tackla den här tumören på det enda sätt jag kan:
Jag ska bli så vältränad att jag orkar med alla cellgifter, ingrepp och strålningsbehandlingar som jag vet ligger framför mig.
Jag ska träna för mitt liv.
Och det gjorde jag.

Först tillsammans med min personliga tränare som sade till mig: "Ge mig sex veckor så ska jag förändra ditt liv".
Och det gjorde han.
På många sätt.
Jag tränade tre till sex timmar per dag (på samma nivå som en elitidrottare) och gjorde allt från att springa, powerwalka, vandra, styrketräna och cykla.
När jag lades in för operation var jag i bättre form än jag någonsin varit tidigare i mitt vuxna liv.
Min personliga tränare gjorde onekligen ett väldigt bra jobb.
Två år senare gifte vi oss.

En av tre i Sverige får cancer, men alla drabbas. Jag var inte bara rädd för att förlora kampen mot cancern, jag bävade även för reaktionerna från tidningsvärlden och läsarna.
Hur kunde jag skriva om hälsa, välmående och positivt tänkande när jag själv var sjuk och levde med en dödsdom hängande över mig?
Men jag oroade mig helt i onödan.
Det visade sig nämligen att min livskamp gav vårt magasin ett extra djup, det gav läsarna hopp.

I dag åker jag på träningsläger över hela Europa med mina läsare, och ToppHälsa klarar sig alldeles utmärkt i en ständigt föränderlig bransch, kanske tack vare den höga igenkänningsfaktorn. Om jag kan träna trots min sjukdom - då kan alla andra också göra det. Kontakten mellan oss och läsarna har blivit en positiv spiral.
Mina läsare blir inspirerade av mig, och jag blir inspirerad av dem. Och tillsammans gör vi skillnad.

Jag har även övat upp min talförmåga. Varje dag är en kamp i att uttala alla ord rätt. Tumörens placering i min hjärna satt i vägen för mitt språk, och jag försöker hela tiden hitta ett sätt att handskas med det.
Jag lyckas för det mesta, och klarar i princip alla svenska ord numera. Däremot inte engelska. Och definitivt inte franska och spanska som jag kunde prata tidigare.

Jag såg en gång en film med John Travolta där han får en hjärntumör och helt plötsligt kan han tala språk han inte kunnat tidigare.
För mig var det tvärtom.
Jag förlorade mitt.
Hjärnan kan alla ord, den vet hur allt ska uttalas och jag har inga problem med att skriva och läsa, men när jag försöker tala ett främmande språk kommer orden ofta ut fel.

Travolta dog av sin tumör i filmen.
Jag är fortfarande kvar.
Mot alla odds har min tumör krympt steg för steg, och läkarna bara skakar på huvudet. "Vad du än gör, fortsätt med det", säger de.
Därför jobbar jag heltid, jag har skrivit en bok, jag tränar så att jag ska klara av eventuella bakslag, och jag försöker njuta av livet så mycket jag kan.

För nio månader sedan hade jag tid för hjärnröntgen på sjukhuset. Jag åkte dit utan att veta hur läkarna skulle bemöta mig, om tumören fortfarande vilade eller om det var den här gången de skulle ge mig min slutgiltiga dödsdom.
Det visade sig att det var ingetdera.
Jag hade aldrig trott att det var fanns ett tredje alternativ, men det gjorde det.
Det visade sig att min tumör hade försvunnit.
Jag skulle få leva!
Min läkare kunde inte förklara hur det hade gått till. Tumören som aldrig skulle gå att få bort, var helt plötsligt borta.
Puts väck.
Helt otroligt!

Idag är jag fri från tumören, men inte från cancern. Risken för att en ny tumör ska uppstå i det tomrum som den andra lämnade efter sig, är fortfarande hög.
Läkarna kan inte säga något om framtiden, och jag tar varje dag som den kommer, och fortsätter att göra det som får mig att må bra: Träna, tänka positivt, och skratta högt minst en gång om dagen.

Just nu njuter jag av livet.
Och jag ger aldrig upp.



Var med och tävla om att vinna Pamelas nya bok "Jag ska inte dö idag".

Under oktober bär Pamela Cancerfondens uppkopplade rosa band som lyser upp för varje omtanke. Skänk en tanke till Pamela och andra som drabbats på cancerfonden.se/tanke.

 

0

Lägg till en kommentar

Vi tror att du kommer att tycka om