Leo Razzak – Det sista som lämnar en människa är hoppet.

Leo Razzak – Det sista som lämnar en människa är hoppet.

0
Kommunikatören, sociale entreprenören och producenten Leo Razzak är sedan 2015 en av Cancerfondens ambassadörer. Under ett besök hos Procter & Gamble i september där Razzak höll en presentation fick vi på Bra vardag en pratstund med honom. 

Vad tänkte du när du fick frågan av Cancerfonden att bli ambassadör?

  • Jag blev glad, hedrad och tacksam. Jag tänkte att det var stort och jag blev jättestolt. Organisationen kände jag till men jag hade liksom inte riktigt en förståelse för vad de höll på med förrän pappa blev drabbad. Då kom det upp så mycket som gör att man ser saker på ett annat sätt. Först när vi hade varit på sjukhuset fick jag en riktig förståelse för hur mycket Cancerfonden faktiskt bidrar. Det var konstigt att man inte kände till dem sedan tidigare, men som ambassadör fick jag möjligheten att sprida kunskapen till en yngre målgrupp.

    Det är väldigt viktig information som vi jobbar med - att få folk att förstå vad man kan göra för att motverka att cancer sprider sig. När man går in på djupet och tittar på vad det faktiskt är, är det så lätt att få negativ energi. Det behöver ju inte hanteras med det tonläget, man kan prata om det i ett förebyggande syfte lite mer optimistiskt.

Du nämner att du ville sprida kunskapen till en yngre målgrupp. Känner du att det saknas kommunikation om detta till yngre?

  • Ja, det saknas framförallt en koppling till hur det vi stoppar i oss kan påverka risken att drabbas av cancer. Förut trodde jag egentligen allt var ekologiskt, men man förstår ganska snabbt hur dåligt det mesta är om man intresserar sig. Det tror jag verkligen många inte har någon koll på alls. Känner man till hur vad man äter påverkar ens hälsa kanske man hade tänkt mer på det.

    Vi måste ta ett ansvar som vuxna att introducera den här kunskapen till de yngre generationerna. Man kan tycka att det kanske är oschysst att slänga upp det i en 13-årings ansikte sådär svart på vitt, men jag är för sanningen. Ungdomar är nog mer mottagliga än vi tror på de här bitarna.

Din pappa har tidigare drabbats, kan du berätta om när du fick det beskedet?

  • Han var en hårt arbetande man, men vid ett tillfälle fick han ont i armen och kollade upp det, blodvärden osv. Det visade sig att han blivit drabbad av en typ av leukemi som heter myelofibros - en sorts blodcancer.

    Jag minns att jag kom hem och han bad mig sätta mig ned. ”Jag har fått cancer” sa han. Från min sida tänkte jag direkt på vad jag kunde köpa för att lösa problemet, för man tror alltid att man kan köpa sig fri från saker. En stor läxa för mig var att man inte alltid kan köpa sig fri, att man nu var tvungen att ha en donator som matchar osv. Han var drabbad av sin sjukdom i många år innan vi fick möjlighet att få hjälp, det var verkligen tuffa tider.

    Jag gick igenom en lång resa som anhörig. Pappa gjorde ju sin resa. Man kan säga att vi hade två olika resor mot samma mål - att överleva.

Hur har resan påverkat ditt sätt att se på livet?

  • Döden är ju ofrånkomlig. Det är konstigt att vi inte har den mer närvarande i våra liv. När jag fick den så upptryckt i en nära relation kände jag bara en stor tacksamhet över livet.

    Att vara tacksam är en riktigt viktig egenskap som jag inte var så bra på. Mycket vill ha mer. Man hamnar snabbt i ett ekorrhjul och hela tiden ska man ha nästa grej. Vi tillhör den promillen i världen som har det bäst men vi jämför oss ändå alltid med de som har det lite bättre. Det här är ju ändstationen, det blir liksom inte bättre.

    På så vis är jag tacksam över vår resa. Jag känner mig jättestolt över den värdegrund jag fått som jag nu använder i mitt arbete och mitt liv.

In article banner will be displayed here

Hur tycker du att man kan stötta en anhörig som drabbats av cancer?

  • Alla är olika, men det första man kan göra är att känna in situationen. Alla vill ha olika typer av stöd. Vissa vill prata, andra vill bara vara tysta. Att anpassa sig till mottagaren är en viktig sak. En annan sak är också att inte tänka för mycket på filter Är du nyfiken så fråga! Tänk på att inte linda in saker för mycket.

    Det är svårt att bara säga ”så här ska du stötta”, det finns ingen lathund eller handbok. Alla är i behov av en individuell coachningsplan. Jag och pappa fattade ett beslut om att vara ärliga och vara vänner. Detta gjorde så vi kom på vad vi faktiskt tyckte var viktigt. Vi fattade annorlunda beslut där man prioriterade sig själv och det man själv har velat eller vill. Cancer är en sjukdom - man får inte glömma bort att många överlever. Sannolikheten att överleva tror jag blir större om man har ett ärligt och äkta stöd. Människor runt sig som man kan falla tillbaka på, prata med om sin situation utan att behöva känna att det är något filter. Det viktigaste är att bygga en ärlig relation som är transparent och bygger på välvilja och sunda värderingar.

    Det kan vara svårt att gå in på djupet om man inte är van att komma till den platsen. Det är inget att vara rädd över! Vi måste kunna röra oss mellan alla känslospannen och fortfarande ha kontroll på oss själva. Det lär vi oss inte i skolan, utan det kommer med livets insikter och lärdomar. Jag skulle uppmana folk som har drabbade nära sig att våga vara sig själva och våga känna efter. När vi känner efter på riktigt och kommer ner i magen händer något med dialogen - situationen blir mer äkta och närvarande. Den är inte intellektuell den här grejen, den är emotionell. Våga känna efter, våga vara känslig, våga visa känslor, våga prata, våga ställa ärliga och öppna frågor. Optimism är det jag levt på. Våga tro på att det kommer ordna sig. Det kan vara det svåraste i situationer där allt annat pekar åt ett annat håll. Det är sant det de säger att det sista som lämnar en människa är hoppet.

Leos tre bästa tips på hur du hjälper till i kampen mot cancer:

  1. Välj en organisation du tycker står för något bra och skicka in ett regelbundet bidrag.

  2. Ta det proaktivt, tänk på hur viktigt det är med det vi stoppar i oss. Kemikalier, transfetter osv.

  3. Det viktigaste enligt mig - Stressa inte! Detta är A och O. Det tycker jag också man kan se när man fördjupar sig. Stressen är mamman till många sjukdomar. Jag upplever att de flesta jag har pratat med som drabbats har haft en underliggande stress. Exempelvis att de varit oroliga under en lång tid pga. problem i vardagslivet.

0
Tile or Banner Image

Registrera dig på Bravardag idag

Lägg till en kommentar

Vi tror att du kommer att tycka om

Cookiemedgivande